Oro är en allmänmänsklig olustkänsla som liknar rädsla. Om oron är svår, dvs liknar skräckkänsla, brukar den benämnas ångest. Starkt utbrett är oro eller ångest vid exponering för enskilda objekt eller situationer, sk specifika fobier (tidigare enkel fobi), t ex ormfobi, blodfobi, höjdskräck, rädsla för mörker eller rädsla för åska. Individen söker sällan hjälp inom sjukvården vid denna typ av begränsad oro. 

Omkring tre av fyra ur allmänbefolkningen brukar sägas ha oro eller ångest inför eller vid publika tal (”glossofobi”). Sådan fobi är alltså, jämte blyghet och rampfeber/scenskräck, också mycket utbredd och vidare mycket nära besläktad med sjukdomstillståndet social fobi eller det som enligt den svenska översättningen av DSM-5 benämns social ångest (social anxiety disorder i original). 

Vid förstämningssyndrom som (unipolära) depressioner och bipolär sjukdom, liksom vid sömnstörningar, är besvär med oro och ångest mycket vanligt, men det kan förekomma vid i stort sett alla psykiatriska sjukdomar. Allmän oro och ångest som ej är tydlig del i nedan beskrivna ångest-tillstånd berörs ej närmare här. 

De specifika ångestsyndromen

Till specifika ångestsyndrom brukar man räkna generaliserat ångestsyndrom (GAD), paniksyndrom, agorafobi (”torgskräck”), social ångest, specifik fobi och på senare tid även separationsångest. Ibland ingår även posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och tvångssyndrom som ofta benämns OCD (Obsessive Compulsive Disorder). OCD ingår i nuvarande amerikanska diagnosmanualen DSM-5 i ett eget kapitel, så även i ICD-10 och i kommande ICD-11. Texten nedan fram till de två avsnitten allra längst ned gäller framförallt de specifika ångestsyndromen enligt DSM-5, dvs ej OCD eller PTSD. Först avsnitten allra längst ned rör alltså särskilt dessa två tillstånd.

Social ångest kännetecknas av att ångestbesvären kommer vid interaktion med, observation av eller framträdande inför andra. GAD kännetecknas av ständig förväntansångest (dvs gäller ”individer som ständigt oroar sig för och grubblar över kommande möjliga händelser”), paniksyndrom av återkommande och oväntade panikattacker och agorafobi (egen diagnos i DSM-5, ICD-10 och ICD-11 medan del av paniksyndrom i DSM-IV) av rädsla för öppna platser, slutna rum eller platser, eller situationer som man ej snabbt kan ta sig från (och framförallt oro för ångestpåslaget detta ger); att skilja från rädsla för uttalat trånga utrymmen i sig, dvs klaustrofobi, som är en av de specifika fobierna (se ovan), i gruppen specifika situationer, som t ex rädsla för mörker. Separationsångest förekommer ofta bara hos barn (mer sällan hos vuxna, men behöver sedan DSM-5 inte debutera i barndom) och kännetecknas av ångest vid lämnande av hemmet eller anknytningspersoner. För närmare definition av de olika ångestsyndromen med symptomkriterier för vart och ett av dem hänvisas till DSM-5.

Specifika ångestsyndrom är mycket vanliga (dvs är sk folksjukdomar), debuterar med undantag av GAD och paniksyndrom tidigt i livet (i regel innan eller i början på puberteten) och är ej sällan starkt handikappande. Vanligast är, förutom specifik fobi, social ångest med prevalens i allmänbefolkningen på 7 %. Inom primärvården har var femte patient specifika ångestsyndrom, vanligast är social ångest. Bland äldre är agorafobi vanligast (prevalens 5 %). Bland barn under tonåren är separationsångest vanligast (prevalens 3,5–5 %).

I flera fall uppträder endast ett enskilt specifikt ångestsyndrom hos en enskild individ som besväras av ångest men ofta förekommer minst två olika specifika ångestsyndrom samtidigt. När ett specifikt ångestsyndrom föreligger så ökar risken för att också ett andra specifikt ångestsyndrom samtidigt förekommer. Så är exempelvis förekomsten av paniksyndrom med eller utan agorafobi kraftigt ökad vid OCD (som alltså har mycket gemensamt med de specifika ångestsyndromen). För det allra mesta förekommer andra psykiatriska åkommor (särskilt depression) samtidigt med ett eller flera specifika ångestsyndrom.

Samsjuklighet

Förstämningssyndrom (dvs både unipolär och bipolär form av affektiv sjukdom) är mycket starkt associerade med både och vice versa, dvs de senare är starkt associerade med de förra. Dessa associationer kan, åtminstone delvis, ligga bakom den 7–8 gånger ökade dödligheten i självmord vid paniksyndrom. Depression föregås ofta av ångest.

Även vissa kroppsliga åkommor kan uppvisa associationer med specifika ångestsyndrom och allmänna ångestbesvär, t ex hjärt–kärlsjukdom (med GAD, paniksyndrom och agorafobi), hypertoni (med alla ångestsyndrom?), lungsjukdom (särskilt med GAD och paniksyndrom), inflammatorisk tarmsjukdom (särskilt med GAD), diabetes och hypertyreos). Även vissa läkemedel och vissa substanser har kopplingar till olika former av ångest.

Missbruk av alkohol, amfetamin, cannabis, opiater, kokain och koffein inducerar ofta eller är starkt associerade med både specifika ångestsyndrom och allmänna ångestbesvär. Omvänt är specifika ångestsyndrom, särskilt GAD, associerade med missbruk. Det är inte ovanligt att missbruket utgör försök till ”självmedicinering”. Social ångest är måttligt associerad med missbruk men starkt associerad med andra specifika ångestsyndrom, inklusive GAD.

De specifika ångestsyndromen, neuropsykiatriska tillstånd och temperament

Vidare finns en mycket stark koppling mellan den neuropsykiatriska åkomman autismspektrumstörning (ASD), särskilt vid samtidig ADHD, och specifika ångestsyndrom. En koppling, om än mindre stark, finns även mellan ADHD och specifika ångestsyndrom. I flera lite nyare studier hade mer än hälften av patienterna med ASD ett eller flera specifika ångestsyndrom. I en studie om psykiatrisk samsjuklighet hade
92 % av 7–15-åringar med ASD och ett ångestsyndrom ytterligare ett eller flera andra samtidiga specifika ångestsyndrom (Ung et al, 2013).

Både GAD och social ångest är associerade med ASD. Kroniskt förlopp av GAD och social ångest är vidare associerade med ängslig form av personlighetssyndrom (tidigare fobisk personlighetsstörning). Syndromet är associerat med ängsligt temperament. I sin tur är ängsligt temperament, liksom övriga fyra i psykiatrisk litteratur ofta beskrivna temperamentstyper (dystymt, cyklotymt, hypertymt och irritabelt temperament), associerat med ASD. Hypertymt temperament (gladlynthet), som skyddar mot många psykiatriska åkommor, är för övrigt associerat med bl a separationsångest och missbruk.

OCD och PTSD

Tvångssyndrom och relaterade störningar (obsessive–compulsive and related disorders, OCRDs) har i DSM-5 flyttats till ett eget kapitel separat från övriga ångestsyndrom, i motsats till tidigare DSM-versioner, där OCD ingick i samma kapitel som specifika ångeststörningar. I det nyskapade kapitlet ingår, förutom OCD, de relaterade störningarna dysmorfofobi, samlarsyndrom, trikotillomani och dermatillomani.

Posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD) ingår som diagnos i kapitlet om (trauma- och) stressrelaterade störningar i DSM-5 (liksom i ICD-10 och i kommande ICD-11; diagnosen är här dock lite snävare än i DSM-5), till skillnad från i DSM-IV där diagnosen var placerad i samma kapitel som de specifika ångestsyndromen.

PTSD-diagnosen förutsätter antingen att individen själv utsatts för, av närstående fått berättat för sig att andra närstående eller bevittnat att andra individer i dennes närhet utsatts eller exponerats för svårt, potentiellt livshotande, våld (=trauma). Exempel på sådant våld är rån/rånmord, svår misshandel, strid i krig, tortyr, våldtäkt, katastrof, svåra trafikolyckor och svåra övergrepp.

Vid risk för missbruk

Hälften av patienter med missbruk eller beroende av alkohol (AUD) och 25–50% av de med missbruk eller beroende av cannabis, har samtidigt ett specifikt ångestsyndrom. Omvänt så har var femte patient med ett ångestsyndrom AUD.

Framförallt stimulerande substanser, som tobak, amfetamin och kokain, kan ge ospecifik ångest och förvärrade besvär av specifika ångestsyndrom. Dock är även substanser med sederande egenskaper, vilka ofta används i självmedicinerande syfte mot ångest, som alkohol, bensodiazepiner, cannabis och opioider associerade med ökade besvär av ospecifik ångest och specifika ångestsyndrom, åtminstone vid längre tids bruk.

Uppehåll av intag av substanser vid längre tids beroende (där tolerans ingår som typiskt fenomen) av substanserna ifråga leder till abstinensreaktion innehållande ospecifik ångest som ett kardinalsymptom.